fredag 28 juli 2017

Vad säger vi egentligen?


Att bete sig illa som vuxen är just det – att bete sig illa. Det är inte att leka. Världen är inte en sandlåda. I världen finns det sandlådor.

Någon skrev i respons till att någon lagt ut den här ledaren (med titeln: Löfven är vuxen på barnkalaset) följande kommentar på Fejan:
Ogillar mycket skarpt att barns tillvaro, nu barnkalas, förr sandlåda och lekstuga, används som slagträ i politiska debatter och i journalisters texter.
Förstår överhuvudtaget inte varför barns lek och tillvaro ständigt ska nedvärderas och utgöra vokabulär i det politiska kaos som råder. Oavsett partifärg.

Hade jag kunnat hade jag gillat den kommentaren så väldigt många fler gånger än man kan (jag skrev dock en respons av uppskattning)!

Barn är ofta klokare och rakare än någon politiker någonsin varit. Nog är det hög tid att politiker får ta vuxet ansvar i hur illa de beter sig? De beter sig inte som barn, de beter sig som vuxna som gör fel - kanske beter de sig helt enkelt som politiker.


Vad tycker ni?








10 kommentarer:

  1. Fast jag invänder nog. Eller nog? Nä, jag ínvänder. Punkt.

    Visst fasen kan barn vara dumma, elaka, djävliga, uträknande och allt det man anklagar politiker (och andra personer med makt) för att vara. Redan i väldigt tidig ålder. Att barn alltid skulle vara raka och ärliga ...? Varför då? De lär sig ju fort av sin omgivning hur man ska bete sig för att få som man vill. Det är inbyggt i generna att prova gränser, att lära sig hur man ska göra för att få som man vill. De lär sig fort av vuxna och andra barn i sin närhet, och fort lär man sig att "om jag frågar mamma det så får jag ja medan pappa säger nej" osv. Hur många ungar sitter inte och kastar sand bara för att sanden finns där? För att få en reaktion, för de är uttråkade, för att det är roligt, för att det ger en härlig känsla, för att ... Visst kastas det sand för att man som barn är arg också eller för att båda i sandlådan tycker det är roligt att kasta på varandra ända tills ett av barnen få det i ögonen och då blir det ett j-a liv. Precis som vuxna.

    Med stigande ålder blir det dock mer utstuderat och med "finess". Och fler drabbas, det är inte bara barnen i sandlådan som får sanden i ögat, även de som passerar förbi 100 meter bort.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med, till del. Barn är inga änglar. Där överdrev jag kanske till deras fördel ;)
      Men min protest kvarstår. Min protest handlar om det nedvärderande i att ha barn som någon sorts standard för dåligt beteende, för som du påpekar, de gör ju vad människor i alla åldrar gör men med mindre finess? Betyder det att det är ok att bete sig som en människa så länge man inte är dålig på att dölja det, tappa fattningen, blir påkommen – vilket barn oftare blir, finesslösa som de är?
      När man säger att vuxna beter sig som i sandlådan, säger man då att de är dumma som barn? Är barn dummast av alla människor för att de inte lärt sig finesserna i bedrägeri och fulspel? Är det ”finare” att kunna vara skicklig i bedrägeri och fulspel? Är det det som är finare med att vara vuxen?
      Kan vi inte hitta bättre sätt att uttrycka hur vuxna beter sig än att jämföra dem med andra åldrar till andras nackdel - barn har inte så hög status i världen som det är (i Sverige har de kanske det - men vi är ett land av få undantag i världen)?
      Funderar vidare...

      Radera
    2. Jag förutsätter att uttrycken kommer ifrån att i en sandlåda kan precis vad som helst hända när ungarna sätter igång. Minsta lilla "Den är MIN" eller "Den ska JAG ha" samt klassikern "JAG hade den" (betoningen ligger alltid på pronomenet, nu när jag tänker efter, lustigt) drar igång konflikter och det trappas upp till mamma kommer och lyfter upp en gallskrikande unge.

      Vid sonens skola i Sverige (åk 1-2) fanns det en trädunge med ett fåtal pinnar för kojbygge. Jag avskydde dessa pinnar för sonen kom hem varje dag och gnällde om att de snodde våra pinnar. Jag pratade med en lärare och hon sa att hon höll med, "Jag kommer gå dit med en tändsticka någon natt!!!!" medan en annan lärare gnuggade händerna och tyckte det var superbra, de lärde sig konflikthantering. Jo, superbra med tre meter långa pinnar att slåss med ...

      Vad jag tror är att man med sandlådebeteende (och liknande uttryck) menar att man som vuxen borde ha lärt sig konfliktlösning på ett bättre sätt, att man faktiskt borde kunna sitta ned vid ett bord och komma fram till en lösning för allas bästa. Att man som vuxen inte slår ut mot vem som helst utan att tänka efter vad konsekvenserna blir för alla - inte bara för en själv. I sandlådan är JAG det viktigaste medan det som vuxen borde vara VI.

      Så tänker jag. Men jag misstänker att det inte är hela sanningen, folk har så olika uppfattning om betydelser för uttryck.

      Jag vet inte om barn har lägre status i Sverige än i andra länder - de är ju trots allt framtiden och det kommer ingen ifrån. Däremot så gillar jag bättre hur barn lär sig att till exempel sitta med vid matbordet/restaurangbesöket på ett bra sätt. I Sverige trilskas det och sedan springer ungarna runt borden. (Ja, jag spetsar till det men sanningen är inte långt bort.)

      Vet inte om jag pratade för "min sak" så klart men jag är trött i skallen efter att ha sovit lite uselt, det är redan över 30 grader både inne och ute ...

      PS!
      Puh! Du tog inte illa upp för att jag sa emot. Igen. :D

      Radera
    3. :) Jag tar det inte som att du säger emot - utan som att vi tycker olika. Vi måste ju inte tycka lika för att prata något. Detta berikar.
      Nu menade jag inte att barn har lägre status i Sverige än i övriga världen utan tvärt om. I inget annat land har de så hög status, tror jag. Inte bara som vår framtid (ett uttryck jag kan ha ännu en hel diskussion omkring) utan som personerna de är. Vi värnar deras personer här som nästan ingen annan stans. Heja oss! Ändå har de inte alltid det värdet i vår vardag - bland annat är det alltid de (och de äldsta i vårt samhälle) som kommer i kläm så fort vi ska spara pengar.
      Men nu lämnade jag ämnet :) en klassisk sidospårning.
      Sätter mig inte emot dina upplevelser och kan genast plocka egna erfarenheter som bekräftar det du skriver - men ingen stans har jag varit med om så oregerliga barn som på Cypern :) matro på en restaurang är inte att tala om. Så våra upplevelser är olika och inte någon stans kan vi dra alla barn över en kam.
      Men, min protest kvarstår. De vi pratar ner om kommer vi alltid se ner på. Att kalla politikers oförmåga att visa moget beteende likställer dem inte med barn – för vuxna ska ha erfarenheten att göra bättre än så ifrån sig – så för mig hamnar de i en helt annan kategori, och för det borde vi ha ett annat språk, andra ord.
      Vuxna som inte kan bete sig ska bära det ansvaret och inte likställas med någon som inte skulle ha vetat bättre. Det gynnar inte någon!
      Den där värmen ni har nu saknar jag inte. Sverige, med regniga och blåsiga dagar mitt i sommaren, är helt fantastiskt :) Läste om mitt gamla hemland häromdagen; 39 grader. Jag vet fortfarande inte hur jag stod ut i 19 år!

      Radera
    4. Fast jag undrar en sak om sidospåret. Vi pratar så oerhört mycket och tycker så mycket och ser till att våra barn ska ha det bra. Men har de verkligen det? Som alltid ligger väl sanningen någonstans mitt emellan.

      Om ungar som springer runt. Jag tappade helt och totalt greppet när jag stod och väntade på våra väskor i Arlanda när några svenska ungar sprang runt VÅR vagn bagagevagn i säkert tjugo varv. Sonen som då var kanske fyra-fem tröttnade och la ut ett krokben för de två ungarna så deras föräldrar hade mage att bli arga på sonen. Då såg jag rött. TVÄRRÖTT! Mannen min fick dra bort mig - den andra familjen flyttade sin bagagevagn tio meter bort från oss. Jag kan säga, jag hade ALDRIG-ALDRIG-ALDRIG låtit vår son springa runt på det sättet. Jag har heller aldrig sett spanska ungar bete sig på det sättet att de springer runt, däremot så har de en tendens till att låta väldigt mycket. Enormt mycket.

      Nu till sandlådan. Jag anser inte att det är nedlåtande mot barnen men däremot mot de vuxna. Barn SKA vara barn i sandlådan. Vuxna ska INTE bete sig som barn i sandlådan. Var sak på sin plats, liksom. Däremot så tjänar de flesta vuxna på att ha lite barnslighet kvar. Motsägelsefullt? Kanske. Men man menar inte samma sak.

      Det sägs ju för att vara riktigt vuxen så ska man vara en smula barn. Hur väver vi in det i ekvationen? Att vi som vuxna ska veta när vi ska kasta sand och mot vem? Kanske är det så. Kanske blir det också väldigt tråkigt?

      Radera
    5. Håller med om undringen om barn verkligen har det så bra. En undran om aktualiseras nästan dagligen då jag jobbar med barn och ungdom. De lever i en snabb värld där alla sätter sig själva först (för att dra alla över den där kammen igen). De har det inte lätt. Redan i 4:an ska de vara med och lägg upp sin egen läroplan – den som ska vara individuell. Som om de hade kunskap nog att förstå vad det innebär. Sedan får de själva stå med ansvaret om de inte når upp till den där planen. När de är 10. Är det verkligen att låta barn vara barn och ha en trygg uppväxt?
      Känner hur jag går igång … *morrar*
      Gillar din vinkling (menat positivt) om sandlådan. Så kan man naturligtvis också se det. Klokt.
      Om att vi ska kunna ha barnasinnet kvar. Tänker att det kan handla om tillit och prestigelösheten. Nyfikenhet och okunskapen av finkänslighet. Kanske är det om vi orkar lita på medmänniskor om och om igen trots våra erfarenheter som vi orkar göra vår värld till en bättre plats. Men är jag skriver det känner jag att det vore att var mer som en hund. Även barn lär sig snart vakta sin själ – på gott och ont!
      Det vore bra om vi kunde låta bli att kasta sand alls – tänker jag  men om någon kastar sand på oss kanske vi ska skrika högt och kasta tillbaka hellre än att knyta näven i fickan och gå och ruva på en hämnd (som aldrig kommer ske) hela livet. Det är ju inte farligt att bli arg. Eller ledsen. Eller glad. Kanske är det att vara en smula barn? Vi måste ju inte jobba på att inte visa våra känslor, bara för att vi är vuxna ;)

      Radera
  2. Gillar diskussionen mellan Emma och dig. Tänker inte lägga mig i där, men medger att jag ofta använt ordet "sandlåda" speciellt i samband med USA's nya president. Medger även att jag aldrig tänkt i dom banorna som personen med kommentaren på FB. Är nog inte tillräckligt "djup";-)

    SvaraRadera
  3. Nu fick du igång mina tankar om "sandlådeprincipen" som jag använt många gångar under åren når jag tyckt något om våra politikers agerande. Kostymklädda i sandlådan, kastar sand på varann och slåss om hink o spaden, har jag tänkt och sagt.
    Och så tänker jag nog än. Har jag reflekterat över min jämförelse med det barnens sandlåda?
    Ditt inlägg, första kommnentaren samt ditt svar ger mig tankestoff för vidare funderingar - nyttigt och roligt tycker jag så en kommer sig framåt en bit, vidga sin vidvinkelsyn. Som alltid i diskussioner så slår det mig att det mesta är paradoxer ...


    SvaraRadera
  4. Kikar in och säger Hej ☺️. Inte lätt att vara vuxen och inte lätt att vara barn. Ingen är perfekt tack och lov ☺️

    SvaraRadera
  5. Vilken bra diskussion det blev mellan dig och Emma. Det där med sandlåda och barnslig är onekligen något som borde användas med urskillning. Som så ofta lägger folk in olika betydelser i begreppen även om de flesta troligen förstår andemeningen.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...