tisdag 8 oktober 2013

Alla tankar som trängs måste ut



Jag vill mer ord. Alltid foton – men mer ord. Så det kommer hampa sig då och då. På riktigt.
Det jag skriver är alltid mina tankar – möjligen med lite distans och kanske handlar det inte ens om mig – mest vill jag se hur orden ser ut.

Någon respons är inte förväntad – aldrig något ”tycker-synd-om” eller försök till förklaringar. Absolut inga tillrättavisningar. Men tankar är alltid välkomna :) för jag tycker det är spännande att vi alla tänker olika.

Hur ska man då veta när texten är en ”sådan”? Jo … de får alltid gå under titeln Alla tankar som trängs måste ut

Det känns lite som att kasta sig ut ur ett flygplan utan fallskärm (inbillar jag mig) … men ja, "rätt tillfälle" kommer aldrig komma och kanske måste det helt enkelt göras mer plats för de egna orden och tankarna. Mer plats än för andras erkännande och välvilja ...

… och så satte jag mig vid datorn... och tvekade … Hade det kanske ändå varit bättre med en snygg anteckningsbok och en skön penna? Anteckningar som blir lite kladdiga och mer ... ja, personliga? Lättare att gömma, att ursäkta för de aldrig kommer ut i världen för att flyga fritt?
Nog med tvekan! Det är bara att sätta igång.

Glimtar av en själ. 

Det är dags.

Alla tankar som trängs måste ut

Varför, och hur tänkte jag nu?

Förväntningar. Alla dessa förväntningar. Och inte bara de, utan även de förutfattade meningarna som också är så mycket lättare att leva upp till (är de verkligen det? egentligen?) än att kämpa emot. ”Du som är så stark.” ”Du är lite för hård.” ”Du bara kör på.” Alltid steget före, dessa röster ut vardagen. Försök, och det är ändå inte bra … eller, kanske, blev det för bra – vilket inte heller är bra?

När ska man orka vara sig själv utan att känna sig ensam? Eller är det kanske så att vi alla är ensamma – innerst inne. Med våra tankar. Vår längtan. Med det vi inte vill dela med någon för att undvika att viktiga bitar av oss inte blir trampade på. Inte trampade på av omsorg? Svartsjuka? Oförstånd? Oavsett!

Ibland kan man titta in i sitt innersta och inte ens känna igen det som finns där, det är så väl kamouflerat.

När orkar man vara ärlig med sig själv?

Alla dessa berättelser om sjukdomar och nära döden upplevelser som får människor att tänka till, tänka om, omprioritera, vakna … inte ska det behövas så drastiska omständigheter? Egentligen? 

”Tänk på döden vart du går” står det här och var sedan gammalt – egentligen står det; glöm inte att leva!

Andra människors välmenande (?) omsorg (?), förutfattade meningar och förväntningar sätter stop för … livet? Verkligen? … Det är skönt att skylla på andra ... men ärligt? Nej, vi gör det själva. För att vi går med på det. Går med på deras outtalade (ibland uttalade, om än förskönade), kanske omedvetna, krav för att bli omtyckta, älskade.

”Det är synd om människorna.” Ja, det är det …

… men ”en fin flicka gör som det förväntas av henne.”

Kanske inte så länge till …




5 kommentarer:

  1. Texten - kunde inte skrivit den bättre själv. =) Gillar inte smileys men ibland är det som att vi måste för att andra ska förstå självdistansen till en själv och jag som skriver med stor ironi blir ofta missförstådd. Vilket leder till tankarna att jag inte kan skriva men det kan du och du skriver inte med min ironi utan otroligt tänkvärt.

    Älskar texten och precis det jag kunde skrivit själv.

    Alla tankar som trängs måste ut... så är det och även om det inte kommer på bloggen ... de måste ut!

    Ps. Tack för dina svar om skillnaderna mellan mässa, gudstjänst, andakt osv. jag har inte koll men är intresserad. Vi har biskopsvisitation hos oss just nu men jag är inte med eftersom jag "konsultar" och inte är anställd av församlingen. Har tagit på mig det här uppdraget genom en förfrågan och kvar är jag och trivs med arbetskollegorna, arbetskamraterna vill jag säga.

    Ha det gott.

    SvaraRadera
  2. Jag brukar ju låta mina tankar flöda över i bloggen ibland, och jag gillar skarpt att läsa sånt hos andra! Och visst är det så, att vi aldrig vet hur andra egentligen är innerst inne, det enda vi kan göra är att vara ärliga mot oss själva, försöka leva det liv som passar oss och hoppas att andra ändå kan vilja vara en del av våra liv...

    SvaraRadera
  3. Stora frågor min vän :) Det blir intressant och följa "alla tankar som måste ut"!

    SvaraRadera
  4. Alltså när jag började läsa hos dig hade jag precis besökt Margareta. Är ni två i symbios med varandra idag?!
    Visst måste tankar/känslor ut. Å bloggen är ju det mest perfekta medium att göra det på. Å det lyckades du verkligen med, precis som Margareta skriver.
    När jag läste din text (tre gånger - oooops, men jag är ju lite trög som du vet) så tänkte jag spontant (hur kan man vara spontan efter tre läsningar kan man ju fråga sig...) att du egentligen har fler frågor än tankar. Har en känsla av att du är lite vilse just nu och inte lyssnar på dig själv utan tar åt dig andras kommentarer/åsikter med mera.
    Som du vet har jag ju lite svårt för att förstå "kryptiska" texter - är (tyvärr) alldeles för "shallow" för det.
    Du vet, jag brukar säga att i stort sett hela livet är en kompromiss. De mesta man gör under sin livstid är ju "måsten" - skola, jobb, äta, dricka, sjukdom med mera - som vi är så illa tvungna att konfrontera, och det dagligen på ett eller annat sätt. Resterande tid - det blir ju inte så mycket över om man tänker efter - ska man inte vara "en fin flicka". Då ska man agera som man själv vill, följa sina "instinkter" och definitivt ge uttryck för eventuell frustration.

    SvaraRadera
  5. tankarna måste ofta ut... och lite kom du ju tu med. skönt, eller hur?! jag har mitt eget sätt, gubben får ta del av dem.
    många av sina måsten är enbart krav från en själv. och tyvärr är det nog så att det viktigaste sakerna i livet kommer man till insikt om först vid en stor livskris. det går åt helt tydligt. men bättre sent än aldrig passar väl in här.
    lite rörig kommentar igen från mig, men har dåliga dagar nu.
    aino

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...